Musik

Det är försommar 1976 och jag är knappt fyllda tio år. Jag är hemma hos min kompis Anders och han spelar en skiva med en grupp som jag aldrig hört talas om förut. De fyra männen på bilden ser inte ut som barnen på omslaget ”Barnens favoriter” som snurrat flitigt hemma i pojkrummet. Istället är de utklädda i ganska läskiga dräkter (för en nioåring i alla fall), och spelar mycket tuffare musik än Burkens ”Hey Baberiba”, som var den häftigaste låten på barnskivan.

Det var såklart Kiss ”Destroyer” som var skivan jag fick höra, och sen var ingenting sig likt. Kiss blev rivstarten för ett livslångt musikintresse som tagit många vändningar. Drygt tre år senare får jag höra Ebba Grön för första gången, och plötsligt hittar jag ett band som spelar rak rockmusik på svenska. Och under några år är Ebba, Sex Pistols, KSMB, Clash och Siouxsie & The Banshees de största favoriterna hos mig, och de är fortfarande väldigt, väldigt bra.

Konserter
1985 gick jag med och blev mycket aktiv i Föreningen Ungdomens Hus i Uppsala. Där arrangerade vi naturligtvis konserter, och jag fick förmånen att ställa några av mina hjältar på scenen : Ian Gillan från Deep Purple, Just D, KSMB, Kajsa Grytt är bara några av de namnen som kommer ur minnet. En härlig ungdomstid.

Skivor
Idag arrangerar jag inga konserter, men skriver då och då om musik. Och jag köper fortfarande skivor, nästan bara LP-skivor. Jag hade en period då jag sprang på loppisar och fyndade massor av skivor för någon ynka tia. Nu blir det mest nyproducerade sådana – för det görs faktiskt fler och fler LP-skivor – även om loppisar och andrahandsbutiker fortfarande lockar. Det blir inte så mycket konserter heller, men några blir det varje år, och jag upptäcker fortfarande ny musik. Det kan dock inte hjälpas att musiksmaken blivit lite ”gammal” – jag har svårt för Sean Banan och ser inte storheten hos Black Eyed Peas.