Projektet ”12 skivor” går ut på att du ska få 12 skivor av mig, där jag berättar lite om varje skiva och varför den betyder något för mig.
1) Magnus Uggla – Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt? (1977)
Det här är en av de skivor som jag verkligen inte fattade när den kom. Det var 1977. Jag var elva år. Jag lyssnade mest på Kiss och Slade (vi får nog återkomma till båda dem). Jag var nog lite ung för att kunna ta till mig den när min kusin Emma spelade den i deras barndomshem i Gryttjesbo utanför Ljusdal i Hälsingland. Men jag fattade att det var upproriskt.
Men sen blev det våren 1979, och det var dags för Melodifestivalen. På den tiden spelades inga låtar i förväg, och det var inte heller några deltävlingar. Tio låtar i en final – that was it. Jag var inte överdrivet intresserad av mello, men spelade av någon anledning in den på kassettband. Jag tänkte att Uggla åtminstone kunde bli intressant. Och ja, det var han. Hans ”Johnny the Rucker” (rättstavat) var svinbra, och den enda låt jag ville höra om och om igen, i tre månader. Han kom sist, för den svenska publiken var inte riktigt mogen för den sortens musik. Och kommer nog aldrig att bli det heller.
Eftersom jag hört Emma spela Uggla ett par år tidigare, så ökade förstås mitt intresse för 77-plattan. Och den här gången var jag mogen att ta till mig den. Ja, jävlar!
Skivan kom mitt i punkens första våg, men Uggla var ingen punkare, även om han lyftes fram av . Han var ironisk. Han häcklade både vänstern, överklassen, skivbolagen, modefolket och sig själv. Samtidigt som han skrev låtar som gick att dansa till. Du hör ekon av Bowie, Roxy Music och svensk buskis – allt kört genom ett filter av sarkasm och glitter. Låten ”Balladen om 70-talets största rockband” handlar om Mott the Hoople, och deras sångare Ian Hunter med det storburriga håret.
Titelspåret är förstås odödligt – ett existentiellt skämt så svart att det blir ljusare än det mesta. Det ironiska är att det inte är med på LP:n, utan enbart som baksida på bonussingeln ”Yeh, Why Not”.
För mig blev Uggla något mer än en artist – han blev ett sätt att se på världen. Att inte ta skiten för given. Att våga skratta åt det mörka. Och att aldrig, aldrig glömma att det är publiken som bestämmer om du har något att säga. Och han var bra, hela vägen fram till plattan ”Välkommen till folkhemmet” som innehöll jättehiten ”IQ”. Då blev Uggla mer buskishumor. Han slutade i princip sjunga om sig själv, och melodierna var trallvänliga, långt från 70-talets glamrock med punkattityd. Jag var sååå besviken.
Men 3 december 1993, drygt 16 år efter att denna klassiker kom ut, var Magnus Uggla ute på en klubbturné, där han nådde Ollie’s i Uppsala (numer nedlagt, och klubben Kaliber ligger där, dock utan scen). Jag hade aldrig sett honom live, och tänkte att det blir nog inte så bra. Men eftersom jag stod på ständig gästlista på de flesta av stadens nöjesetablissemang, så gick jag dit. Och jag är så glad att jag gjorde det. De öppnade med ”Hallå”, första spåret från första plattan, och sen var det bara guldlåtar resten av kvällen. Någon i publiken ropade efter ”Jag mår illa” (låt från 1989, dvs en av de nyare som jag verkligen inte gillade). Ugglas svar: ”Sånt skit kör vi inte ikväll.” Jag var lyrisk när konserten slutade!
Och nu är det din tur att höra snacket efteråt.
Fotnötter: På strömningstjänsterna står det att plattan kom ut 1976. Det stämmer inte. Först i september 1977 hittade den till skivdiskarna. Bonussingeln finns med som bonusspår på Spotify m.fl., men där är låten ”Yeh, Why Not” felstavad. När cd:n kom ut stod det ”Innehåller 2 bonusspår” på framsidan. De var inte med.
Strömningslänkar: (Spotify | Qobuz)