Projektet ”12 skivor” går ut på att du ska få 12 skivor av mig, där jag berättar lite om varje skiva och varför den betyder något för mig.

1) Magnus Uggla – Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt? (1977)

Det här är en av de skivor som jag verkligen inte fattade när den kom. Det var 1977. Jag var elva år. Jag lyssnade mest på Kiss och Slade (vi får nog återkomma till båda dem). Jag var nog lite ung för att kunna ta till mig den när min kusin Emma spelade den i deras barndomshem i Gryttjesbo utanför Ljusdal i Hälsingland. Men jag fattade att det var upproriskt.

Men sen blev det våren 1979, och det var dags för Melodifestivalen. På den tiden spelades inga låtar i förväg, och det var inte heller några deltävlingar. Tio låtar i en final – that was it. Jag var inte överdrivet intresserad av mello, men spelade av någon anledning in den på kassettband. Jag tänkte att Uggla åtminstone kunde bli intressant. Och ja, det var han. Hans ”Johnny the Rucker” (rättstavat) var svinbra, och den enda låt jag ville höra om och om igen, i tre månader. Han kom sist, för den svenska publiken var inte riktigt mogen för den sortens musik. Och kommer nog aldrig att bli det heller.

Eftersom jag hört Emma spela Uggla ett par år tidigare, så ökade förstås mitt intresse för 77-plattan. Och den här gången var jag mogen att ta till mig den. Ja, jävlar!

Skivan kom mitt i punkens första våg, men Uggla var ingen punkare, även om han lyftes fram av . Han var ironisk. Han häcklade både vänstern, överklassen, skivbolagen, modefolket och sig själv. Samtidigt som han skrev låtar som gick att dansa till. Du hör ekon av Bowie, Roxy Music och svensk buskis – allt kört genom ett filter av sarkasm och glitter. Låten ”Balladen om 70-talets största rockband” handlar om Mott the Hoople, och deras sångare Ian Hunter med det storburriga håret.

Titelspåret är förstås odödligt – ett existentiellt skämt så svart att det blir ljusare än det mesta. Det ironiska är att det inte är med på LP:n, utan enbart som baksida på  bonussingeln ”Yeh, Why Not”.

För mig blev Uggla något mer än en artist – han blev ett sätt att se på världen. Att inte ta skiten för given. Att våga skratta åt det mörka. Och att aldrig, aldrig glömma att det är publiken som bestämmer om du har något att säga. Och han var bra, hela vägen fram till plattan ”Välkommen till folkhemmet” som innehöll jättehiten ”IQ”. Då blev Uggla mer buskishumor. Han slutade i princip sjunga om sig själv, och melodierna var trallvänliga, långt från 70-talets glamrock med punkattityd. Jag var sååå besviken.

Men 3 december 1993, drygt 16 år efter att denna klassiker kom ut, var Magnus Uggla ute på en klubbturné, där han nådde Ollie’s i Uppsala (numer nedlagt, och klubben Kaliber ligger där, dock utan scen). Jag hade aldrig sett honom live, och tänkte att det blir nog inte så bra. Men eftersom jag stod på ständig gästlista på de flesta av stadens nöjesetablissemang, så gick jag dit. Och jag är så glad att jag gjorde det. De öppnade med ”Hallå”, första spåret från första plattan, och sen var det bara guldlåtar resten av kvällen. Någon i publiken ropade efter ”Jag mår illa” (låt från 1989, dvs en av de nyare som jag verkligen inte gillade). Ugglas svar: ”Sånt skit kör vi inte ikväll.” Jag var lyrisk när konserten slutade!

Och nu är det din tur att höra snacket efteråt.

Fotnötter: På strömningstjänsterna står det att plattan kom ut 1976. Det stämmer inte. Först i september 1977 hittade den till skivdiskarna. Bonussingeln finns med som bonusspår på Spotify m.fl., men där är låten ”Yeh, Why Not” felstavad. När cd:n kom ut stod det ”Innehåller 2 bonusspår” på framsidan. De var inte med.

Strömningslänkar: (Spotify | Qobuz)

2) Dag Vag – Palsternacka (1980)

När jag var liten spelade jag pingis i seriespel, så vi åkte runt i Uppland i farsans folkvagnsbuss. Men tyvärr krockade matcherna ofta med något musikprogram på radio. Så när jag inte hade match för tillfället, kunde det hända att jag gick ut i bussen och lyssnade på mitt program.

Så en dag – eller snarare mörk kväll – fick jag höra något som var som inget jag hört förut. Det var singeln Dimma med Dag Vag. Stig Vigs sång, eller i det här fallet kanske mest mässande:

Ӂker
Genom natten
Dimma
Runt mej”

Fick man skriva såna här låtar? Och såna här texter?

Det är svårt att tänka sig en skiva som känns mer fri än Palsternacka. Fri i formen, i tonen, i attityden. Fri från regler, från förväntningar, från allt som heter genre. Här blandas reggae, punk, ska, progg och någon sorts hemlagad vardagsfilosofi – och ut kommer något som inte liknar någonting annat. Bara Dag Vag.

Att de kallade sin stil för ”transkontinental rockreggae” säger något om hela deras förhållningssätt. Det är inte bara ett ordval – det är en inställning. En vägran att låta sig sorteras in i färdiga fack. Och Palsternacka är kanske det bästa uttrycket för det. Den är lätt och allvarlig på samma gång, lite fånig och djupt mänsklig. Som livet självt, på något vis.

Det är också en skiva som är rotad i en sorts svensk verklighet, men som ändå blickar utåt. Storstaden (eller så mycket storstad det nu blir i Sverige) vibrerar i bakgrunden – tunnelbanor, gråväder, kompistryck, bakisfrukostar – men musiken doftar både Kingston och London. Den är rastlös och tillbakalutad på samma gång. En promenadskiva. En funderarskiva. En skiva för att glömma tiden ett tag.

Plattan är närmast bräddfull av låtar som jag blir glad av. Men några av dem behöver ändå nämnas. Första spåret, Musik, är kanske min favorit – mest för att Stickan sjunger om vårt behov av musik på ett sätt som jag verkligen kan ställa mig bakom.

Ebba Grön och Dag Vag var ju intimt förknippade med varandra, och turnerade tillsammans under rubriken ”Turister i tillvaron”. Dessutom ”bytte” de låtar med varandra. Här sjunger trummisen Tage Dirty Vaskarubli, som Ebba Grön släppte som singel året innan. Ebba tog Dag Vags Flyger till sin debut-LP.

Och texterna. De rör sig mellan det banala och det poetiska utan att göra någon stor sak av det. Ibland rimmar det inte ens, men det spelar ingen roll. De flesta orden verkar ändå ha trillat ur munnen medan någon skruvade på förstärkaren. Här finns humor och svärta, kärlek och leda, vardag och dröm. En låt om att gå till jobbet med för tunna skor kan följas av en låt om att vilja vara en blomma. Det är aldrig tillrättalagt – men det är alltid sant.

Det framstår också som att Dag Vag verkligen gillade att spela tillsammans. Det svänger, det guppar, det glittrar i små detaljer. Basgångar som lufsar fram som en vän med händerna i fickorna. Gitarrer som snurrar som rök. Trummor som är rätt speciella – men på ett sätt som gör att det känns helt rätt för Dag Vag. Allt är inspelat med öppen dörr och hjärtat utanpå.

När jag först hörde Dag Vag var det, som du förstått, svårt att ta in. Jag var van vid musik som ville något tydligt – något att slåss mot, eller något att längta till. Här var det mer som att flyta omkring. Men med tiden började jag förstå: det här är musik som inte trycker på, som inte kräver, men som ändå säger något viktigt. Den säger: du får vara som du är. Du får lulla runt. Du får undra vad fan meningen är – och ändå gå vidare, med lite musik i öronen och kanske en palsternacka i väskan.

Och Dag Vag var knappast apolitiska, men det var ganska sällan budskapet var supertydligt.

Men albumtiteln, då? Ja, enligt gitarristen Beno Zeno kommer namnet från hans uttalande om att i vildmarken (Koppom, där plattan spelades in) äter de bara palsternackor. Varför det latinska namnet på palsternacka står på omslaget är för mig höljt i dunkel – men jag förmodar att det inte är en tillfällighet, då hampa har det latinska namnet cannabis sativa. Jag har inte vågat fråga.

Strömningslänkar: (Spotify | Qobuz)

3) Slade – Slades Greatƨ (1980)

Jag var nog inte mer än elva år, och vår granne Pål hade förmodligen uppfattat att jag tyckte om musik. Jag fick ett kassettband (eller var det två?) av honom med Slade och Brownsville Station. Jag lyssnade på båda flitigt, även om Kiss fortsatt var det bästa bandet.

Slade var centrala i den brittiska glamrocken. De började som ett band i mängden i slutet av 60-talet, och hade namnen The N’Betweens och (efter krav från skivbolaget) Ambrose Slade innan Chas Chandler, tidigare medlem i The Animals och sedermera manager åt Jimi Hendrix, tog gruppen under sina vingar och förkortade gruppnamnet till kort och gott Slade. Ganska snart började också basisten Jim Lea och sångaren Noddy Holder skriva fler låtar tillsammans.

Nu var det fortfarande rock, men det var gladare och mer feststämning. Slade ville få dig att skrika med i refrängen, stampa med i takten, vrida upp volymen lite till. Och ändå – bakom de galna frisyrerna, den groteskt felstavade engelskan (Cum On Feel The Noize, Gudbuy T’Jane, Skweeze Me Pleeze Me, Look Wot You Dun) och de bakåtvända s:en – fanns ett band som visste exakt vad de gjorde. Det här var inget trams. Det var arbetarklassens glamrock, med svettiga händer och glitter i pannan.

Eftersom jag inte minns vad jag fick inspelat av Pål, får du en samling med några av deras största hitar. En samling högljudda, stompiga, oförglömliga slag i huvudet från ett av 70-talets mest energiska rockband. Första låten, Cum On Feel The Noize, öppnar med ett vrål som låter som en lastbil som får motorstopp i nedförsbacke – och sen bara fortsätter rulla. Det är inte finess, det är ren kraft. Och det är precis vad Slade var bäst på.

Och när många trodde att Slade var ett 70-talsfenomen på väg ut, så kom det där legendariska ögonblicket: Reading Festival, 1980. Ozzy Osbourne ställde in i sista sekund. Slade kallades in som en nödlösning. Men det blev allt annat än halvdant. De kliver ut på scen inför ett hårdrockspublik som inte bett om dem – och fullständigt äger kvällen. Det är en sån där spelning som folk pratar om i årtionden. Inte för att det var väntat, utan för att det var omöjligt att värja sig. Slade kom, såg och vände publiken på tre låtar. Det var där de tog tillbaka sin status. Inte som glitterband – utan som liveband av rang.

I den här samlingen får man nästan hela resan. Från de tidiga, yviga hitlåtarna till de lite mer mogna försöken att visa bredd. Everyday och Far Far Away är faktiskt en ballad, och en vacker sådan. Men det mesta här handlar om tryck, tempo, tyngd. Och refränger. Herregud, refrängerna! För många versaler. För lite finkänslighet. Men det var just det som gjorde dem så viktiga. De var kompromisslösa i sin glädje. I sin vilja att underhålla. Och kanske också i sin rätt att få vara lite töntiga, lite galna – utan att be om ursäkt.

Ett par låtar förtjänar att nämnas lite extra. Först är Get Down and Get with It, egentligen en cover som fick sin definitiva version med Slade och som lär ha bidragit till Queens We Will Rock You. Lyssna, så förstår du vad jag menar. Den andra är How Does It Feel? från plattan och filmen Flame. Jag vet inte riktigt vad det är, men den bryter fullkomligt av mot alla stampa takten och klappa händerna-låtar som Slade annars är mest kända för. Och den är fullkomligt fantastisk.

Jag har sett Slade live två gånger, båda gångerna i Uppsala. Då hade de huvudsakliga låtskrivarna Holder/Lea lämnat gruppen. Efter det har också gitarristen Dave Hill en ny version av Slade, där trummisen Don Powell inte längre är med. Hill gav honom sparken via mejl.

Jag hoppas du lyssnar på den här skivan högt. Den är inte gjord för bakgrundslyssning. Den är gjord för att kännas i bröstkorgen. Den är gjord för att påminna oss om att musik också kan vara kul. Att den får vara barnslig, dum, överdriven – och ändå helt briljant.

Och nästa gång du ser en låttitel med ett bakvänt s: tänk på Slade. För det där S:et är inte bara design. Det är en attityd.

Plattan finns bara på LP och kassett, så du får en spellista: (Spotify | Qobuz)

4) The Quireboys: ”A Bit of What You Fancy” (1990)

Vissa skivor kommer till en utan att man riktigt bett om det. Man råkar höra en låt, ser ett omslag, någon nämner ett namn – och så är det något som fastnar. A Bit of What You Fancy var en sån skiva för mig. Jag vet inte exakt när jag hörde den första gången, men jag minns att jag tänkte: det här låter inte som den förhärskande pudelrocken. Det här låter som whisky, stålsträngar och slitna boots på en regnvåt trottoar. Och det var just det som gjorde den så intressant.

The Quireboys dök upp mitt i en era av hårfönar, triggade trummor och syntpolerade produktioner – men de lät som om de klivit rakt ut från ett pubgolv 1972. De var inte rädda för att låta som sina hjältar: Faces, Stones, Mott the Hoople. Sångaren Spike hade en röst som lät som om han käkat grus till frukost och sköljt ner det med gin. Och låtarna – de handlade om samma sak som rock alltid gjort: kärlek, sorg, fylla, längtan och nån slags underlig, ostoppbar tro på att allt ändå ordnar sig i slutändan.

Det är något med hur hela skivan låter som får mig att vilja ta en långsam promenad genom en stad där alla pubar har fönster i färgat glas och jukeboxen spelar 7 O’Clock på repeat. Låten är som ett rus – ett riktigt jävla glädjepiller till öppningsspår. Den sätter tonen: smutsig, svängig rock’n’roll med pianoklink, bakgrundskörer och en känsla av att allt kan hända ikväll. Och sen bara fortsätter det: I Don’t Love You Anymore är en fullblodsballad med sprucken stolthet. Hey Youär rak som en pubvägg. Och Misled är en av de mest självsäkra bluesrocklåtar som någonsin gjorts av ett band som ser ut som ett gäng pubgäster på väg till sin egen begravning.

Det är också en skiva som bär på något oväntat ömt. Bakom allt det skråliga och slitna finns det en nerv – något äkta. Det är inte poserande. Det är ett band som faktiskt menar det de sjunger. Som aldrig blev ironiska, hur mycket 90-talet än försökte pressa fram ironi.

Jag tror jag fastnade för den här skivan för att den är så uppriktig i sin kärlek till rock’n’roll. Den försöker inte uppfinna något nytt. Den säger bara: vi älskar den här musiken, så nu spelar vi den, så bra vi bara kan. Och ibland är det allt som krävs.

Gruppen hette från början The Choirboys, sedan The Queerboys, för att till sist stanna vid The Quireboys. I USA heter de dock The London Quireboys, eftersom det fanns ett amerikanskt band med samma namn.

När de 1989 fick skivkontrakt med EMI var det Sharon Osbourne som blev deras manager, och i januari 1990 släpptes denna debut som fick goda recensioner, och de nådde andraplatsen på den brittiska albumlistan. Som med många bra band blev de dock aldrig bättre än denna debutplatta. De turnerade världen över och släppte livealbum innan de började arbeta på uppföljaren Bitter Sweet & Twisted (1993). Efter problem med skivbolaget och grungens genombrott splittrades bandet 1994, och medlemmarna ägnade sig åt olika sidoprojekt under resten av 1990-talet.

År 2001 återförenades Quireboys och släppte nya album, bland annat This Is Rock’n’Roll och Well Oiled, och fortsatte turnera internationellt. 2020-talet präglades av interna konflikter – särskilt mellan Guy Griffin och sångaren Spike – vilket ledde till en splittring och juridisk strid om bandnamnet. Det sägs att en sättning medlemmar med Spike fortfarande håller på, och till och med ska ge ut ny musik.

Om du gillar röster som spricker lite i kanterna, gitarrer som glittrar av öl och värme, och låtar som inte försöker förändra världen men gärna gör din kväll bättre – då passar detta dig som hand i handske. Spela den högt.

Strömningslänkar: (Spotify | Qobuz)

4) Just D: “Rock’n’roll” (1992)

Det bör ha varit någon gång 1991, och sossarnas ungdomsförbund SSU arrangerade en drogfri konsert med hiphop-gruppen Just D. Jag visste väldigt lite om hiphop, och det jag visste var ganska töntigt, ärligt talat.

I samband med det fick jag dock låna en cd gruppens andra album, Svenska ord. Jag tyckte den var rätt rolig, men så småningom kände jag hur den på något vis tog tag i mig. Till julen släppte de singeln Juligen, som beskrev plågan med julfirande. På våren gav de ut sin tredje fullängdare, Rock’n’roll, och jag hade förmånen att se dem live på den klassiska scenen Kafé 44 i Stockholm, där förlaget Galago firade seriefiguren Arne Ankas tioårsjubileum. Det lär ha varit enda gången de framförde låten Arne Anka (från albumet) live, dessutom. Låten är ju instrumental.

Och sommaren 1992 inföll, och Just D hade ganska snabbt skaffat sig ett rykte om att ha röjiga framträdanden. Plötsligt var det dags för dem att uppträda på Hultsfredsfestivalen. Det var proppfullt i tältet som rymde Sahara-scenen. Det blev lika röjigt som man kunde förvänta sig – nästan som om det var en hemmafest med bandet, där de uppträdde inför en lika röjande publik. Tyvärr gick det så vilt till att de blev portade från Hultsfredsfestivalen. Men de kvällstidningslöpsedlar och dito rubriker som följde minskade inte publikens intresse – tvärtom!

Rock’n’Roll var deras tredje skiva, och kanske den mest inflytelserika, och jag vågar kalla den deras magnum opus. Den kom under en tid då svensk hiphop i stort sett inte fanns som egen genre. Det som överhuvudtaget fanns i folks medvetande var Just D – och de gjorde något helt eget. Lågmält men kaxigt, lojt men genomtänkt. De blandade ploj och poesi, samplade barnprogram och pratade om verkligheten med ramsor och blinkningar.

Skivan låter som en blandning av visbok, radioteater och gammal hederlig rullbandssampling. Beatet finns där, men det är orden som driver, och tonen. Det är något väldigt svenskt i attityden: distanserat, ironiskt, men med ett slags smygande allvar som kryper in bakvägen. Humorn skyddar något sårbart, och det gör att man lyssnar två gånger.

Och kanske är det just det jag gillar mest med Rock’n’Roll: den gör inget väsen av sig, men den fastnar. Den går att skratta åt, men också att känna igen sig i. Just D förstod att man kan säga viktiga saker utan att skrika – och att man ibland säger mest när man verkar skoja.

Till julen 1992 släppte gruppen Juligenigen (samma, och på våren 1993 kom fullängdaren Tre Amigos, som blivit kraftigt influerad av tyngre amerikansk hiphop som Beastie Boys, Run-D.M.C. och De La Soul. Med första singeln, Vart Tog Den Söta Lilla Flickan Vägen?, fick de sitt definitiva genombrott. Hösten 1993 skulle de ut på turné, och då passade jag på att boka dem till Ungdomens Hus för en luciavaka. Det var en totalsuccé. Sveriges vid tillfället hetaste band på ett ställe som inte rymmer mer än 300 personer. Drogfritt, dessutom!

Idag är Just D nedlagda. De kanske eventuellt återuppstår någon gång i framtiden, men till dess är Gurra G fullt upptagen med projektet Bobby Royale. Finns på valfri strömningstjänst och rekommenderas varmt. Och vill du höra fler anekdoter om när jag träffat Just D, så tar vi dem muntligt. Jag vill ju inte skrämma internet! Och sen har han varit Sveriges förmodligen roligaste debattör i sociala medier. Hans Twitter-konto sover just nu, och hans konto på Bluesky har inte riktigt kommit igång än. Jag håller flera virtuella tummar.

Strömningslänkar: (Spotify)