Nu har det gått nästan 15 år sedan jag höll mitt första popquiz på lokal, och jag vet inte hur många hundra jag hållit genom åren. Och jag har sannerligen fått rutin på det jag gör. Men fortfarande känns varje tillfälle som en ny happening. Kan det bli bättre? Ja, det är klart. Det är det när lokalen är fullsatt. Som i tisdags. Och här har jag lite anekdoter och egna tankar kring de flesta låtarna. Om ni inte var med i tisdags, så får ni fundera på vilken artist eller grupp som döljer sig bakom anagrammet ”Allnorsk cykel”.

Bland introna körde jag bland annat låten Turn! Turn! Turn! med The Byrds och Det förlovade landet med Stockholms Negrer. För er som inte känner till det senare bandet, så kan jag berätta att de var ganska kontroversiella i slutet av 80- och början av 90-talet. Gruppnamnet manade till diskussion kring utsatta grupper och rasism, men det var lite för avancerat för att passa kvällstidningarnas braskande rubriker. När de nu är ute på återföreningsturné heter de därför Sthlm Ngr, och de sjunger fortfarande sina antirasistiska sånger.

När Heart släppte All I Wanna Do Is Make Love To You 1990 trodde många först att det var en vanlig kärlekslåt, men texten berättar något helt annat – en kvinna som liftar, spenderar en natt med en främling, och blir gravid. Bandet var själva rätt skeptiska till låten, men den blev en enorm hit och är ett av få fall där en rockballad också fungerar som en moraliskt tvetydig novell.

Rolling Stones klassiker Jumpin’ Jack Flash från 1968 föddes ur Keith Richards trädgård – bokstavligen. När Mick Jagger frågade vad det var för oväsen utanför fönstret svarade Richards: ”It’s Jumpin’ Jack, my gardener.” Resten är rockhistoria. Låten markerade Stones återgång till hårdare bluesrötter efter de psykedeliska experimenten året innan.

I  Ode To My Family blickar Dolores O’Riordan i The Cranberries tillbaka på sin barndom i lilla Ballybricken på Irland. Hon skrev den när bandet började slå internationellt, och saknaden efter det enkla livet blev tydlig i raderna ”My mother, my mother, she’d hold me.” En påminnelse om hur framgång ofta också bär med sig hemlängtan.

Nazareth gjorde Hair of the Dog till en slags hårdrockens folksaga om hämndlystna kvinnor och stöddiga män. Titelraden är egentligen en kortare version av uttrycket ”the hair of the dog that bit me”, det engelska uttrycket för det vi kallar ”återställare” – och förvirringen kring den har fått många att tro att låten heter ”Son of a Bitch”. En sann pubklassiker från 1975.

Den nyaste låten i quizet, Taylor Swifts The Fate of Ophelia, hämtar inspiration ur Shakespeares Hamlet och den tragiska hjältinnans öde. Swift har ofta återvänt till litterära motiv, men här gör hon det mer bokstavligt än någonsin. Fans har redan spekulerat i att texten handlar lika mycket om kvinnors roll i musikindustrin som i dramatikens värld. I övrigt kan jag berätta att i skrivande stund ligger LP:ns tolv låtar på svenska topplistan. Det går bra för Taylor Swift just nu.

När Whitney Houston och Enrique Iglesias spelade in Could I Have This Kiss Forever gjorde de det faktiskt i två olika länder. Båda hade fullt turnéschema, så versionen vi hörde i radion är hopklippt ur separata sessioner. I den spanska utgåvan sjunger Iglesias dessutom vissa partier på sitt modersmål – en detalj som gjorde låten oväntat stor i Latinamerika.

Beastie Boys No Sleep Till Brooklyn var tänkt som en pastisch på heavy metal – därför bjöd de in Kerry King från Slayer att spela gitarrsolo. Han fick 500 dollar och en flaska vodka i betalning. Resultatet blev en av de mest energiska låtarna i deras katalog och ett av de bästa exemplen på 80-talets genreblandning.

I Erasures Oh L’Amour möts disco och hjärtesorg. Trots att låten floppade när den släpptes 1986, blev den en kultfavorit som publiken sjunger med i varje gång. Vince Clarke, tidigare i Depeche Mode och Yazoo, kallade den ”den bästa låt jag skrivit som ingen köpte”.

Lukas Graham berättar i 7 Years frontfiguren Lukas Forchhammers egen livshistoria, från barndomen i Köpenhamn till vuxenlivets reflektioner. Låten var tänkt som en sorts självbiografi, men blev oväntat en global succé. Lukas Forchhammer har i intervjuer sagt att han ibland önskar att den inte blivit så stor – eftersom han sällan slipper framföra den.

När Styx släppte Come Sail Away 1977 var det inte många som förstod att låten handlade om andlighet snarare än äventyr. Sångaren Dennis DeYoung har kallat den en allegori för att ”lämna det jordiska livet bakom sig”. Det hindrade dock inte generationer av radiolyssnare från att sjunga med som om det handlade om en segeltur.

Molly Sandén sjöng Rosa himmel, skriven av Jonathan Johansson och David Lindvall för Netflix-serien Störst av allt. Låten bär tydligt Johanssons poetiska ton – melankolisk, svävande och vacker – och blev en av Sandéns mest hyllade inspelningar, trots att hon inte själv skrivit den.

The Moody Blues Nights In White Satin spelades in redan 1967, men blev inte en riktig hit förrän flera år senare. Justin Hayward var bara 19 år när han skrev den – om en misslyckad romans och en ny kärlek som han just hade träffat. Låten var också en av de första pophits där en hel orkester användes, med Mellotron som ledinstrument.

Till sist – Westlife och Mariah Carey i Against All Odds (Take A Look at Me Now, en duett som lyckades med det Phil Collins aldrig gjorde: nå förstaplatsen i Storbritannien. Carey hade redan sjungit in låten solo, men Westlife fick henne att spela in en ny version – via fax, enligt bandet själva, eftersom kommunikationen mellan managementen var minst sagt analog.

Nästa quiz är redan på tisdag nästa vecka. Men innan dess kan jag avslöja att tre av låtarna till quizet nyss valdes utifrån en och samma skämtteckning. Jag har inte hittat originalet, så jag skapade en ny. Se till höger.

Som ni vet brukar det vara fullt eller näst intill varje gång, så boka bord, och glöm inte att kontakt Ångkvarn om ni blir fler eller färre. Då blir jag glad. Till dess ska jag se Sthlm Ngr live i Stockholm. Ses!