Nu har det inte varit någon snö att tala om sedan helgen före julafton. Julstämningen vill inte riktigt infinna sig, trots att barnen tindrat, julgranen glittrat och jag sett julavsnitt av både Doctor Who och Ted Lasso  Inte ens julens enda måste, ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”, lyckades fullt ut med uppgiften.

Men jag måste erkänna att jag inte förberett mig ordentligt. Det har inte varit otaliga timmar med popjullåtar eller hela album med Choir of King’s College, och de enda två gångerna jag hört ”Last Christmas” har varit när jag besökt den lokala Ica-butiken som spelar reklamradio högt. Jag utlovar bättring till nästa år. Hoppas Ica-butiken gör detsamma.

Och – handen på hjärtat – inte har det gått någon nöd på mig. Värre har det varit för invånarna i Ukraina och Gaza, som båda drabbats av krig. I väntan på det första ”riktiga” popquizet på Bryggeriet Ångkvarn för våren arrangerarx jag därför ett megaquiz för hjälpinsatser i Gaza lördag 18 januari, där allt överskott går till hjälporganisationer. Vill ditt lag quiza till förmån för befolkningen i Gaza, hör av er.

Musiktipset den här gången måste bli något som inte finns i sin ursprungliga version på strömningstjänster. Jag pratar om The KLF och plattan The White Room. KLF, eller The Kopyright Liberation Front, är ett av musikvärldens mest intressant fenomen. Duon, bestående av Bill Drummond och Jimmy Cauty, sprängde gränserna för vad musik, konst och kommersiell kultur kan vara. De är lika kända för sin musik som för sina provocerande upptåg. Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet kombinerade de house, acid och pop till klassiska låtar som 3 a.m. Eternal, What Time Is Love? och Justified & Ancient, där de samarbetade med countryikonen Tammy Wynette.

Men The KLF var aldrig bara ett band. De var en konstnärlig motståndsrörelse som lekte med popmusikens regler och förväntningar. De använde pseudonymer, skapade mytologier kring sig själva och citerade mystiska texter från discordianism*. En av deras mest uppmärksammade aktioner kom 1994, då de brände en miljon brittiska pund i en öde lada på en skotsk ö – en gest som provocerade och förbryllade både fans och kritiker. De gjorde till och med en 75 minuter lång film som de turnerade runt och visade, följt av debatt efter varje visning.

The KLF avslutade sin karriär på ett sätt som bara de kunde: På BRIT Awards 1992 framförde de 3 a.m. Eternal tillsammans med thrash metal-bandet Extreme Noise Terror och avslutade showen med att skjuta blankskott mot publiken. (YouTube) Kort därefter meddelade de att de lämnade musikindustrin och raderade sin katalog.

Sedan dess har de återförenats vid tillfällen och släppt ny musik. Men deras absolut största framgång, albumet ”The White Room”, finns som sagt inte på strömningstjänsterna i ursprungsversion. Varför? Det finns nog inget enkelt svar. Gruppen har alltid utmanat traditionella uppfattningar om upphovsrätt och kommersialisering av konst och undvikit att följa musikindustrins konventioner. Dessutom innehåller The White Room flera samplingar från andra artister och källor, vilket kan skapa juridiska hinder. Drummond och Cauty är också kända för att vara perfektionister som vill kontrollera sitt arv – kanske tycker de att den ursprungliga versionen inte längre representerar vad de står för.

Med det sagt: Här är den version som finns tillgänglig på strömningstjänster idag. (Spotify | Tidal | Qobuz) Om du vill höra den ursprungliga versionen från 1991, finns den att köpa begagnad på både LP och CD.

*Discordianism är en modern religion som fokuserar på relationen mellan ordning och kaos.