40 år i samma band

Kiss på Friends ArenaJag hade givit upp. Jag skulle inte se Kiss den här gången. Den nya sättningen där bara hälften av originalmedlemmarna var kvar och nykomlingarna gjorde sitt bästa för att härma de frånvarande i både utseende, spelstil och scenshow var jag liksom klar med. Det liknade mer ett coverband än något annat.

Men så började sonen fråga om Kiss någonsin varit i Sverige. ”Ja”, svarade jag. ”Många gånger.” Jag berättade också om när jag sett dem, så han sa att han också ville se Kiss om de skulle komma igen. Och inte kunde jag neka min son att se Kiss när jag själv hade en Kiss-spelning som högsta dröm när jag var i samma ålder. Så vi köpte biljetter till området allra längst framme vid scenen. Att han ännu inte uppnått av Socialstyrelsen anvisad ålder om 13 år skulle vi kompensera med hörselskydd. Eftersom han är lång, räknade vi med att det skulle gå vägen.

Och visst kom vi in, även om vakten inte riktigt trodde på att han var så stor som vi sa att han var. Och nästan längst fram stod vi. Inte för att sonen såg så mycket ändå. Vi lyfte upp honom ett par gånger så han fick se vad som var på scenen och inte bara på storskärmarna bredvid. De öppnade bra med några av mina absolut favoriter, och stämningen var hög hos hela familjen. Vi fick se eldsprutande och den spindelliknande scenkonstruktion som hade premiär just den kvällen.

Men efter en timme gav sonen upp. Det var väldigt många nya saker för honom att ta in. Men när vi gick därifrån berättade han hur bra han tyckt det var. Själv var jag inte direkt ledsen över att inte få se hela spelningen – de känns ju mer som ett coverband idag, 40 år efter debuten. Kvällens stora uppgift var trots allt ändå att föra Kiss-traditionen vidare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *