Biografier utan historia

I kväll är det premiär på min musikbokcirkel som jag tipsat om tidigare. Vi ska läsa Neil Youngs självbiografi ”Fredsförklaring” och jag är spänd på att se var diskussionerna hamnar. Vi blir som det verkar inte alltför många, vilket betyder att alla får tid att berätta om sin upplevelse av boken. Och eftersom Neil Young alltid skrivit musik enligt eget huvud hoppas jag på lite anspråkslöst prat om hans musik också.

På tal om musikbiografier: Jag läste lite hos en näthandel om en bok som sonen ska få i present när jag fick syn på ett par tips i högerspalten med biografier från Justin Bieber och One Direction. Inte mina favoritartister direkt, men de är onekligen populära hos en relativt stor och köpstark grupp unga människor. Och tonårsidoler är ju ingenting nytt.

Vi vet allihop att flera av de här grupperna kommer att vara nära nog bortglömda om fem år. Beundrarinnorna har då vuxit upp och vågat närma sig riktiga pojkar eller flickor och nästa generation unga stjärnor har tagit vid.

Min favoritbokhandel har ett ex av en Justin-bok i lager, som de mer eller mindre av misstag fått över. Frågan är om de lyckas kränga den innan intresset för den unge mannen falnat.

Jag tycker inte alls att det är fel att de unga fansen får stilla sin hunger, men någon fullödig biografi är det väldigt svårt att få ihop när artisten bara hållit på i ett par år eller så. Det blir lätt ”massor av häftiga bilder” och en massa lösryckta citat. Och om det är det som fansen vill ha, så visst. Förlagen – och artisterna – ser chansen att smida medan järnet är varmt. Och det svalnar onekligen fortare nuförtiden.

Jag läste för många år sedan boken ”Från Rock-Ragge till Hoola Bandoola” som beskrev den svenska musikens utveckling till ungefär 1975. Boken var dock inte ny när jag läste den, utan nästan 15 år gammal. Så de problem och frågeställningar som uppkom i boken fanns det överhuvudtaget inte några svar på. Några perspektiv på vad proggen skulle komma att betyda efter sin nedgång stod inte heller att läsa. Och punken var förstås inte omnämnd med ett ord. Då fick jag själv stå för svaren och reflektera över vad som hänt, vilket var ovanligt givande.

Därför väljer jag personligen att se dessa böcker om Justin Bieber och One Direction som tidsdokument. De saknar historia som vanliga självbiografier, men istället kommer de att ge musikforskare och andra intresserade en unik inblick i hur man i början av 2010-talet såg på tonårsidoler. Vem vet – någon i 1D kanske visar sig extra talangfull och satsar på en solokarriär som blir framgångsrik likt Robbie Williams efter Take That.

Och Justin Bieber skriver, till skillnad från de flesta av alla tonårsidoler, sina egna låtar. Åtminstone är han en av upphovsmännen, så ett visst mått av talang har han, och har chans att stanna kvar i rampljuset några år till.