Konsertaffischer

Affischen från Grönan-konserten jag inte var på.

Affischen från Grönan-konserten jag inte var på.

Konsertaffischer är är inte bara reklam. Det är minnen, och en bekräftelse på att man varit med om något. Och jag har flera affischer i mina gömmor som så fort jag råkar hitta dem stannar till och minns. Många gånger har det varit något favoritband, men de allra flesta av mina affischer är från tiden på Ungdomens Hus där jag själv var med och arrangerade.

Men så finns det då affischer från konserter jag inte varit på som skulle sitta så fint att ha på väggen. Den till höger är en sådan. Jag började gilla Kiss någon månad för sent för att veta att jag skulle åka på den spelningen. Jag gillar affischen extra mycket för att ansiktena är tagna från omslaget till ”Destroyer” som släpptes bara ett par månader tidigare.

Kiss-affischen är bara en av 200 affischer som finns i boken ”Grönalundsaffischerna!” av Jonas Jansson och Andreas Theve. Boken finns ännu inte i min samling, men det är naturligtvis en tidsfråga. Och om någon kommer på att ge mig den i julklapp förstås, eller om jag inte kan hålla mig längre utan drar mig till min favoritboklåda och plockar upp ett exemplar.

När jag och sonen var på utställningen ”Kiss – The Exhibition” tidigare i år fick vi se affischen ovan. Eller ja, en andra tryckning, då. Det är en pirattryckning som är nästan lika ovanlig, berättade Alexander Johansson som ägde alla prylarna på utställningen. Han passade också på att berätta att affischen för återföreningsspelningen i Globen 1997 inte går för mer än några hundra. Nu återstår bara att fundera ut en plats för den i väntan på att den dyker upp på Tradera eller Blocket nästa gång.

40 år i samma band

Kiss på Friends ArenaJag hade givit upp. Jag skulle inte se Kiss den här gången. Den nya sättningen där bara hälften av originalmedlemmarna var kvar och nykomlingarna gjorde sitt bästa för att härma de frånvarande i både utseende, spelstil och scenshow var jag liksom klar med. Det liknade mer ett coverband än något annat.

Men så började sonen fråga om Kiss någonsin varit i Sverige. ”Ja”, svarade jag. ”Många gånger.” Jag berättade också om när jag sett dem, så han sa att han också ville se Kiss om de skulle komma igen. Och inte kunde jag neka min son att se Kiss när jag själv hade en Kiss-spelning som högsta dröm när jag var i samma ålder. Så vi köpte biljetter till området allra längst framme vid scenen. Att han ännu inte uppnått av Socialstyrelsen anvisad ålder om 13 år skulle vi kompensera med hörselskydd. Eftersom han är lång, räknade vi med att det skulle gå vägen.

Och visst kom vi in, även om vakten inte riktigt trodde på att han var så stor som vi sa att han var. Och nästan längst fram stod vi. Inte för att sonen såg så mycket ändå. Vi lyfte upp honom ett par gånger så han fick se vad som var på scenen och inte bara på storskärmarna bredvid. De öppnade bra med några av mina absolut favoriter, och stämningen var hög hos hela familjen. Vi fick se eldsprutande och den spindelliknande scenkonstruktion som hade premiär just den kvällen.

Men efter en timme gav sonen upp. Det var väldigt många nya saker för honom att ta in. Men när vi gick därifrån berättade han hur bra han tyckt det var. Själv var jag inte direkt ledsen över att inte få se hela spelningen – de känns ju mer som ett coverband idag, 40 år efter debuten. Kvällens stora uppgift var trots allt ändå att föra Kiss-traditionen vidare.

Hellre aktiv idag …

… än radioaktiv i morgon, sjöng Dag Vag. Men om man var radioaktiv igår, då? Det var i alla fall jag. Eftersom jag har en musikbokcirkel ville Radio Uppland prata med mig som manlig bokcirkeldeltagare. Det var trevligt, och det var också skönt att inte behöva prata själv. Hur jag lät? Ja, det kan ni höra själva hos Radio Uppland.

Nästa gång i musikbokcirkeln blir 19 juni, då vi pratar om Patti Smiths ”Just Kids”. Mer information om träffen och föranmälan hittar du hos Drottninggatans bokhandel. Patti Smith kommer ju till Botaniska trädgården i Uppsala den 12 juli, så hennes självbiografi är högaktuell.